Har ni någon gång reflekterat över att mycket av sakerna man gör sker per automatik?

Exempel: Jag cyklade hem från nattskiftet, som jag brukar, och det nästan bara sker. Under tiden kan jag själv sväva iväg i udda funderingar och mitt i allt vara hemma redan.

Jag hann reflektera över att det blivit mildare, bara -14 grader, medan cykeln rullade ut från parkeringsdäcket. Och sen tar jag vägen som jag alltid gör och benen trampar på. Under tiden funderade jag på det ena och det andra, och upptäckte att jag redan passerat hedskolan, då är jag nära hem. Funderade lite till, svängde av på cykelvägen, hejade på grannen som var ute med hunden och sen var jag helt plötsligt hemma.

Och ibland blir jag så tacksam över att det är så. När man har en kropp som fungerar, då behöver man inte lägga tankekraft på det. Det bara är som det ska.

På jobbet möter jag så många som inte har det så. Ben går av, sjukdomar kan förstöra både muskler och ben, och att fungera blir en kamp. Så, jag är tacksam att min kropp, trots värk i leder och vita känslolösa fingrar och tår under vinterhalvåret låter mig sväva iväg på luddiga morgonfunderingar under cykelturen hem. För även om knäet inte låter mig springa, så funkar cykling alldeles utmärkt. Och snart får vi plocka fram skidorna också. :)