Jag har tagit en paus från FB. Av flera anledningar:

Det tar för mycket tid, och man sitter jämt där och dumglor.

Jag gör för många inlägg, och detta tror jag bidrar till att min make ?följer? mig där, och då anser sig uppdaterad och inte behöver höra av sig irl.

Det är skönt att gå under radarn.

I övrigt, katastrofhelg deluxe bakom mig. Måtte den aldrig upprepas. Jag måste försöka släppa alla besvikelser och gå vidare. Jag skäms så oerhört för mitt humör den gångna helgen, det är riktigt länge sen jag mått så dåligt. Usch. PMS, i kombination med lite sömn, stress, och dålig självkänsla är ingen bra kombo.

Jag är så glad att jag kommit igång ordentligt med träningen. Jag mår så gott av det. Under sommaren har det blivit 3 pass i veckan, men nu när jag har varit ensam har jag bara mäktat med 2 pass i veckan.

Idag var det nypremiär på gymmet. Körde 2km rodd som uppvärmning, sen 6 km intervaller på löpbandet och avslutade med ryggövningar och stretch. Thor var hemma med sin underbara barnvakt. Så skönt med egentid!

Fick höra idag också att maken kommer hem imorgon tidigare än han tänkt. Jaha. Sedär. Det innebär att jag kanske inte behöver göra allt själv. Men jag vet hur det är, han kommer hem. Han packar upp, går igenom 2 veckors post. Sen ska han sortera sopor och eventuellt åka och handla. Så brukar det se ut när han kommer hem.

Ja ja, jag har då planerat en shopping/fikasväng med Thor på stan imorgon. Han behöver nya pyjamasar. Och vantar inför hösten/vintern. Och på torsdag ska jag skjutsa min mamma till läkaren 50 mil bort. Det blir skönt att komma hemifrån lite. :)

Ok, sen mitt förra inlägg har det bara varit en kamp för att klara vardagen. Ensam med en 8-månaders bebis, 2 hundar, ett hus och en kommunal budget att knåpa ihop. Och lägg därtill att bebisen håller på att skaffa en till tand och INTE sovit hela nätter. Dvs jag har fått kliva upp 00-02-04-05-06 hela veckan som gått. Inte pigg mao.

Och lägg därtill att maken som befunnit sig på andra sidan jordklotet inte behagat ringa hem EN endaste gång under hans resa... typ oj förlåt, jag borde ju kanske ha ringt?! Nä, inte om det tydligen är ett sånt omak att ringa hem och kolla hur allt går och berätta att man åtminstone lever.

Jag är så sjukt besviken. Jävligt besviken.

Länge sen sist!

Jag har prioriterat familjelivet och semester. Sommaren började rätt knackigt. Det var en omställning för oss båda att bägge var hemma samtidigt. Jag tyckte väl att han skulle kliva fram och ta ansvar, och han tyckte säkert att jag skötte allt så bra redan. Men det ordnade till sig efter en tids justeringar.

Nåja. Det var skönt att ha ?varannandags-sovmorgon? och låta E ta morgonmatningen. Men nu är hösten här och jag är åter ensam. Och denna gång ensam i 2 veckor i sträck. MEN, det känns relativt okej. Kanske har jag börjat landa i detta liv? Och det gör under att få SOVA på nätterna. Lilleman har sovit jättebra på sistone. Från kl 20-06. Ibland till 07. Hur skönt som helst.

Så jag tar en dag i sänder. Och är glad att vi trots en gungig inledning fick en bra sommar ihop. Sen har maken också tagit ett stort ansvar gentemot sig själv och faktiskt börjat ta tag i sin hälsa. Mindre kilon, och han snarkar mycket mindre nu. :) Jag hoppas bara att han håller i det nu och fortsätter på samma väg.

Men, jag är fortfarande en smula besviken att jag inte fick någon födelsedagspresent. Det har jag minsann lagt bakom örat. ;)