Idag körde vi repris på gårdagen. Dvs åkte till backen. Jennifer drog iväg med sina vänner i pisten och jag och frida höll oss på plan mark. Frida åkte skidor på längden, testade även att åka nerför pulkabacken (den var tom), nu har hon klockren balans, så nu är det dags för utförsskidor för henne med. Det blir bra, var lite synd om henne. Alla hennes dagiskamrater åkte slalom, men inte hon. Men man måste lära sig vanliga skidor först tycker jag. :) Men hon hade jättekul. Efter 2,5 timme åkte vi hem, då frågade frida i bilen: -mamma, får jag åka skidor hemma på gården när vi kommer hem?

Sen sa hon att hon kunde lära mig åka skidor. :) Hon har så sjukt bra självförtroende, och det är så härligt att höra.

Men nu är barnen hemma hos sin pappa. Bara jag ensam hemma... Jag och kartongerna. Fått packat ganska mycket idag. Jennifers rum är helt tomt, förutom sängen som ska skruvas isär. Och alla lösa saker är nerpackade i småflickornas rum också. Det tar sig, men det känns tungt. Urk.

Blir inte bättre av att jag går och hostar och mår piss. Känner mig inte alls pigg. huvva. Blir tidigt i säng. Typ nu.

Termometern visar 0 grader i skuggan, och +8 i solen! Förbannat underbart!

Jennifer är redo för backen!

Frida VILLE åka längdskidor, förra året provade hon en gång, sen blev hon sur... NU åkte hon på som bara den, för tydligen har hennes pappa sagt att hon måste lära sig åka med vanliga först innan hon får slalomskidor. Och hon åkte, i flera timmar. Inga problem. :) Nu är det då ett himla tjat om slalomskidor istället. ;)

Saga åkte pulka och "en sån där madrass med handtag".

Jennifer på väg nerför pisten.

Saga på väg uppför pulkbacken.

Frida på skidor.

Så sweet med sol! Även om jag är sjuk och känner mig tokhängig så var det underbart att vara ute i friska vårluften. :)

Att vara stark är inte

att aldrig falla

att alltid veta

att alltid kunna

Att vara stark är inte

att alltid orka

att skratta

att hoppa högst

eller vilja mest

Att vara stark är inte

att lyfta tyngst

att komma längst eller

att alltid lyckas

Att vara stark är

att se livet som det är

att acceptera dess kraft

att ta del av den

att falla till botten,slå sig hårt

att alltid komma upp igen

Att vara stark är

att våga hoppas när ens tro är som svagast

att se ett ljus i mörkret

att kämpa för att komma dit.

_____________________________________

Fina ord. (lånade dom av Synne för 2 år sen). Tål att påminna sig själv om att man inte alltid kan vara på topp. Och att det är helt normalt att ibland få bryta ihop för att sen komma igen. För komma igen, det ska man göra. Det gör jag alltid.

En vecka kvar till flytt... En enda vecka. Jag både längtar och bävar för den dagen. Men det blir nog bra. Jag tror det.

Jäklar vad trött jag är.... Får inte gå och sova. Har tvättstuga sent ikväll. :S

Känner mig inte pigg alls. Får se om jag torskar på caliciviruset inatt. Skulle ju vara bra, då hinner jag bli frisk till på måndag. Bäst skulle ju vara om jag slapp helt, men det tror jag inte. Känner mig sådär matt och orkeslös, och knasig. Nästan som att man skulle vara riksbakis, men det är jag ju knappast. Och då brukar jag ju vara k*t, men det är jag absolut inte nu.

Saga är iaf lagd i min säng, med hinken bredivd sig ifall att. Som tur är har hon fått behålla den lilla föda hon fått i sig ikväll. *peppar peppar*

Måste bara få dela med mig lite av den glädjen jag ändå känner idag. Skickade en jobbansökan med mejl i söndags. En sån där "jag söker bara för att". Döm om min förvåning när det ringde idag och dom ville boka tid för intervju??!! Redan nästa vecka, men då kunde inte jag, så det blir om 2 veckor. Och det är så sjukt med tanke på att jag har varit arbetslös i perioder och nästan fått tjata till mig att få komma på intervju... Och nu ringer dom direkt!! Det är en skön känsla. En trygg känsla. Jag gillar det.

Jag är så glad och tacksam att sagas pappa fick mig att söka till högskolan. Eller han fick mig att tro att jag skulle klara det. Nu är man där, snart i mål. Helt sjukt. Helt ofattbart sjukt. Det är ett nytt kapitel som snart börjar. Det är dags för mig att kliva in i ekorrhjulet, och jag längtar. Jag längtar som fan efter att ha en arbetsplats att kalla min, jobbarkolleger att prata om allt möjligt med, kafferaster och framförallt, att få göra det jag trivs med, att hjälpa människor. Att kanske lägga om ett sår, lyssna på deras historia. Uppleva glädje, men säkert även sorg. Idag känner jag mig redo, men jag vet att när dagen kommer så kommer jag att vara sjukt nervös och förmodligen inte kunna sova några nätter innan. Snart ska man ut i verkligheten, med ansvar och allt det innebär. Men som sagt, jag längtar. :)

Det är en spännande tid framför mig, på alla sätt.

Joo, lilla sötungen fick kräksjuka inatt. Kl 3.30 var det sanering av säng och barn som gällde. Sen har det varit en jobbig natt då saga fått sova med hinken bredvid sig. Öroninflammation och kräksjuka med feber, hon har det tufft. :(

Hoppas hoppas hoppas det ger med sig nu.

Trist som fasen att hon gick miste om sista dagen på dagis. Måste försöka få till en dag att åka ner med henne sen så hon får säga hejdå. Hon har ju ändå varit där i några år nu, och det känns vemodigt för mig att jag snart får hämta hennes extrakläder och hennes teckningar därifrån. :( Kommer sakna den söta personalen. Dom borde få lönen höjd till det dubbla, minst. Jisses villket bra jobb dom gör.

All heder åt alla som jobbar med barn.

NU när jag bara kör markservice här hemma så kan jag ju passa på att städa och packa lite till. Det blir fint.  

Tror fan jag torskar på en ny virusattack. Nyser som fan, fryser och hostan är tillbaka. Mysigt.

Saga o andra sidan har ont i örat och har gråtit 2 nätter i rad nu. Stackars lilla älskling. :( Man tycker så synd om dom små när dom är sjuka. Hade lätt kunnat ta hennes öroninflammation istället så hon slapp. Känns som att vi varit sjuka konstant hela detta år.

Nä, en dusch på detta. Sen sängen.

Imorgon är Sagas sista dag på sitt gamla dagis. :( Känns vemodigt.

Jo, även jag kan ibland må kasst. Och nu är jag inne i en sån period. Det är lite mycket nu. (läs: förjävla mycket).

Och C-uppsatsen är mitt minsta bekymmer. Det är faktiskt inget bekymmer alls. det är det enda som fungerar i mitt liv för tillfället.

Och nu tänker jag banne mig gnälla av mig. Så sluta läs om du inte tål gnäll.

Jag oroar mig inför flytten... Jag ska lämna min hemstad, för att flytta 25 mil norrut. Jag vet inte hur flytten kommer att gå, om allt ryms på en sväng, eller om jag kommer behöva köra fler svängar. Jag vet inte hur mycket pengar allt kommer att kosta. Jag har kalkylerat med dubbla hyror och flyttbilen. Men allt över det kommer att gräva en stor grop i min tomma plånbok. Jag vet inte hur barnen kommer att ta detta. En vet jag kommer att bli överlycklig, dom 2 andra kommer nog inte bli lyckliga. Jag vet inte om jag kommer att trivas... Tänk om jag bara sitter ensam, och fryser. Huuga. Nä, dom har ett gym där. Jättenära. faktiskt.

Som grädde på moset så har jag trubbel privat. Jag har så svårt att hantera min egen osäkerhet när det gäller relationer... Jag vill bara fly. Jag har en pojkvän som tycker om mig. Men jag har svårt att ta till mig det... Jag ser bara hinder. Ensam har alltid varit stark i min värld. Då kan man gömma sig bakom den stora fina muren. Men mest av allt vill jag bara att han ska hålla om mig och säga att allt blir bra. Att jag också får vara liten och ledsen ibland.

Jag har jobbiga läkarbesök också att ta tag i nu. Det känns ju också föga kul. Oron inför det gnager konstant. Medan inför ett annat läkarbesök finns en massa hopp, och önskan. Kanske min dröm sedan 9 år äntligen händer.

Och som en ytterligare piss i nyllet så hade jag inbrott i bilen idag. Mitt på ljusa dagen. Tack för den. En självrisk och trasigt lås var precis vad jag önskade. Men tack snälla tjuven för att du inte snodde min sprillans kupevärmare. Det är skönt. Tack för att du lämnade bilen. Det var mer än tjuven förförra året gjorde. Snällaste "tjuven" var ändå den som för 3 år sedan behagade sig med att ENDAST rota igenom mitt handskfack, UTAN att häva sönder en enda pinal. Mer såna tjuvar. Sånt gillas. Han var nog ett proffs. Dagens tjuv var nog en mesig jävla amatör. Skruvmejsel i låset... Jajjo. Dörren ser ut som att nån har lekt med en konservöppnare på den.

Sen är det en person, ingen nämnd... Som skrev ett kontrakt... Och som nu fullkomligt struntar i att följa det. Men vet du, det gör inget. Ingen kan kräva att såna som du ska vara läskunniga, än mindre ha förståelse för välskriven svenska... Det är synd om dig, och jag hoppas att du nån gång kommer att hitta en hjärncell bland ditt skräp som du omger dig med. Jag förlåter dig, av den enkla anledningen att du inte har någon egen vilja eller ryggrad. Forskarna skulle bli eld och lågor om dom insåg att det i sverige går omkring ett livs levande upprättgående däggdjur utan varken intelligens eller ryggrad. Du är ett mirakel. Jag är imponerad. Utvecklingen brast lite när du tillverkades. Sånt kan hända.

Nä, nu ska jag gå och bli snäll. Nu har jag gnällt nog för detta kvartal.  

Jag är ensam...

...och det är fel i mitt huvud...

Sov gott.