Igår morse vara jag ute med Rex i nysnön. Han fick rusa av sig i det vita fluffet.

Sen har jag svurit åt det där vita som fortsätter vräka ner...

Idag ringde jag och sjukanmälde mig. Började hosta i helgen och imorse vaknade jag med feber. Och att skotta 15cm blötsnö när man hostar och känner sig krasslig är lagom kul. Och att sen se plogkarmen som var gigantisk fick mig nästan att ge upp. Yäk!

Men men. Något som fick mig nästan att börja gråta av kärlek var hunden imorse... Alla som känner rex vet att mat är det viktigaste i hans liv.
Men, ändå har han både hoppat över frukosten och inte ens velat väcka mig för att gå och kissa på 12 timmar. Han måste ha känt att jag var dålig, för han har inte vikit från min sida från igår när jag somnade till idag när jag vaknade kl 12-13 tiden. Han lät mig sova och det är jag tacksam för. Och han har legat alldeles bredvid mig och hållit mig sällskap. För det fick han lite skinka. :)

Han är faktiskt helt underbar den där hunden.