Jag ringde min förstfödda igår. 16- åringen. Och blir så förbluffad över hur VUXEN hon blivit.

Min blyga lilla skruttunge!

Vad hände?

Hon låter så självständig och självklar på något sätt. Igår var hon på väg till gymmet och träna med sin pojkvän. Och skolan går bra. Första terminen på gymnasiet och hon har redan fått börja göra praktiska moment på frisörlinjen.

Jag är så in i bomben stolt över henne, samtidigt som jag är lite ledsen över att hon inte är en liten pluttbebis som behöver sin mamma.

Ja begrip int. Att tiden går så fort.

Äntligen är valet över, och jag och maken drog iväg till solen dagen efter. Jag var inte alls sugen på att åka med tanke på att det har varit så struligt hemma. Men väl här så känns det bra. Det var nog välbehövligt med miljöombyte.

Enda nackdelen är att jag mår illa på morgonen och inte kan njuta av hotellfrukosten. Men att sola, bada, vila och skämma bort mig är helt underbart. Sen När vi kommer hem börjar ett nytt liv. Med mig ensam hemma på veckorna, och mannen iväg på jobb. Så då unnar jag mig att njuta nu. Sen när bebis kommer så hamnar jag långt ner på listan igen. :)

Magen blir större för varje dag. Och räkan därinne sprattlar för fullt. Jag är så nyfiken på honom.

Igår såg vi en magisk solnedgång. Här är så vackert och hotellet är superbra.

Om 3 dagar åker vi hem igen.

Har varit till doktorn idag. (Ja eller igår). En ren glädje! En doktor som jag träffat på via mitt jobb för något år sedan och som jag fick en sån otroligt fin kontakt med.

Och nu träffade jag honom som min doktor, vilken lycka. Vissa personer är bara magiska. Han är en sån. Empatisk, vänlig och sunda prioriteringar. Nåja, det var en trevlig pratstund om allt möjligt, och från och med idag har jag höjt dosen på min antidepressiva. Även om det känts bättre igår och idag, så vill jag vara förberedd för ytterligare hormonell berg- och dalbana och jag vill inte hamna i en förlossningsdepression. Då är jag hellre välmedicinerad innan. Och som doktor sa: om det lilla pillret hjälper dig, så för jösse namn, ät på!

Fick även bekräftat min farhåga om koniseringen, jag har en ökad risk att föda för tidigt, och vid minsta lilla symtom så är det sjukskrivning och sängläge som gäller. Huvva! Hoppas räkan stannar där inne länge! Jag vill ju njuta av graviditeten hela vägen genom 40 veckor. Och jag vill inte hamna på neonatalavdelningen på något annat sjukhus. Hemma har vi ingen sån resurs. Bara att hålla tummarna och ta det lugnt så man inte stressar på något.

Nu orkar jag inte gräla mer. Jag får gilla läget. Sitta still i båten och se vad som händer. Jag vet att grunden till allt detta är att mannen ska åka bort och jobba, och det känns som att han lämnar mig. Medan jag blir ensam med allt ansvar. Då vill den sårade kvinnan i mig lämna honom före! Ni vet, hellre dumpa än att bli dumpad. Känna att man har makt över situationen. För just nu känner jag mig maktlös. Usch. Ibland känns det som att jag borde ha följt min plan och bli den galna kattkvinnan istället för att bli kär och skaffa man.

Men, då hade jag inte haft räkan i magen... och jag tycker om räkan i magen. Jag vill dock att räkan ska ha en närvarande pappa också. (Och det får han ju absolut inte om jag lämnar pappan i fråga). Så, vapenvila. Sitta still i båten och allt det där. Jag ska försöka förtränga allt från gurkor till klänningar.
På torsdag ska jag till doktorn och kolla om jag kan höja dosen antidepressiva, eller om han tror att detta hänger ihop med graviditet och livet i övrigt. Men jag hoppas på en dosökning. Jag tror att det skulle hjälpa.

Men nu till något annat. Jag är i v23, imorgon v24, och min mage är ju ännu pytteliten jämfört med dom tidigare gångerna.

Den putar ju bara lite. Ändå finns där en räka som buffar och sprattlar. Ikväll fick blivande storasyster känna på sparkarna och hon tyckte det var jätteläckert! Hon ser så fram emot att få en lillebror. Jag tror hon kommer bli den bästa storasyrran han kan få. <3

V23 nu. Kaos hemma. Bråk varje dag.

Jag upplever att maken har bara tid för sitt jobb och sitt fritidsintresse. Jag är gravid, hormonell och känner mig osynlig. Och med tanke på den ökade blodvolymen så är förmodligen dosen antidepressiva som jag står på alldeles för låg. Men jag törs inte höja den då det inte är bra för bebis.

Just nu vill jag bara fly. Jag vill vara ensam, slicka mina sår och börja bygga upp mitt eget liv igen. Jag vill ta hand om bebis själv. Jag vill inte känna längre att jag sitter och väntar på att mannen jag älskar ska ha tid för mig. Varför ser han mig inte? Varför bryr han sig inte? Inte ens när jag väntar vårt barn ser han mig. Det gör ont.