Denna svininfluensa har förstört mitt liv. *dramaqueen* Eller inte. Jag har ju ingen svininfluensa, men jag TROR att jag får den minst en gång om dagen. Faktiskt. Sällan har jag känt efter så mycket som jag gjort dom senaste veckorna.

Nu har jag en smula ont i ryggen, och japp, svininfluensa, liksom direkt. *suck*

Inte konstigt att jag är singel ändå... *höhö*

Jag menar, jag har INTE SPRUNGIT på en vecka, fatta 7 dagar, det är hur länge som helst, men det är för att jag inbillar mig att jag inte är riktigt 100% frisk, (som att jag nånsin är det då).

Eller så är det förra höstens maniska springande som fick mig sjukskriven från löparspåret i över 2 månader som gjort mig en smula försiktig. För där vill jag inte hamna igen.

Kanske dags att testa springa imorgon då. Liksom springa av sig bacillerna. Som jag inte har. Än... ;P

Idag insåg jag en sak när jag var ute på en uppfriskande promenad.

Mitt i allt så klarnade det bara.

Jag insåg att jag hela mitt vuxna liv har letat efter trygghet i relationer. Inget fel i det... Men felet jag gör att jag att jag söker efter någon som kan ge mig villkorslös kärlek, och sånt finns inte från en partner.

Jag letar efter den villkorslösa kärleken som jag saknar efter min pappa. Den kärleken som endast en förälder kan ge, en som förlåter och älskar en oavsett vad.

Jag saknar min Pappa och jag undrar ofta om livet hade sett annorlunda ut om han hade levt. Framförallt så letar jag efter tryggheten en pappa repsenterar... Det är därför jag alltid faller för stora och starka män, alltid äldre än mig. Jag vill ha den där tryggheten, men jag finner den inte.

Det kändes så klockrent idag när jag insåg detta. Men inte vet jag om det på något sätt hjälper mig? För jag fortsätter ju att söka den där tryggheten. Hur ska jag göra??

Jag vet ju att jag inte på något sätt kan få några garantier av någon annan, och när jag blir osäker och otrygg, det är då jag flyr, eller ställer orimliga krav som får den andra att fly.

Var hittar jag tryggheten som jag söker?

Och säg nu inte att den finns inom mig, för jag känner mig rätt så trygg i mig själv. Jag vet hur jag fungerar och vad jag vill. Och jag är trygg i mig själv. Jag vet att jag klarar mig själv.

Men är det så att jag inte vågar lita på någon man? För att jag är rädd att förlora dom, på samma sätt som jag forlorade min Pappa? Jag vill inte bli lämnad. Det är nog där det sitter. Rädslan att bli övergiven. Då är jag hellre den som överger.