Fick frågan igår. Under vilket skynke på vilken dammig hylla har du gömt din självkänsla?

Varför jag fick frågan går jag inte in på. Men däremot ska jag ge mig på en liten förklaring. Jag är rätt kaxig, och jag har bra självförtroende. Mitt motto är att jag kan det mesta, minst lika bra som nån annan, och om jag inte kan det så lär jag mig det. Alltså. Vill jag något så fixar jag det. Punkt.

Men dock inte när det gäller det motsatta könet. Jag är totalt jävla ute. Jajjomen, jag kan ha dom som vänner och jag kan umgås med dom. Men där tar det lite slut. Det är nästan så att jag ibland hellre pratar med en kille för att det är så enkelt. K är ett sånt typexempel på en kille man kan prata rakt om vad som helst. Oftast blir jag rent förvånad över att killen inte har något som helst filter över det som kommer ut ur munnen. Det är lite det som är charmen. Nåja, det var ett sidospår.

Min självkänsla som ligger på en dammig hylla... Jo. Jag tror helt enkelt inte att jag duger till att ha i en tvåsamhet. Så enkelt är det. Jag har fått höra det så många gånger. Så många som har verkligen visat att jag INTE är ett förstahandsval. Och historien upprepar sig, år efter år. Så många gånger har jag hört att JAG har för höga krav... Så många som har blivit förbannade på mig för att jag ställer krav, och när dom inte uppfylls så har jag valt att gå vidare.

Jag har inte så höga krav. Men det absoluta kravet är att jag någon gång SKALL prioriteras. Jag accepterar inte ett förhållande där jag kommer sist. Då är jag som ni märker hellre ensam.

För det om något knäcker min självkänsla. Att i ett förhållande sitta och jämt hamna sist på listan, om man ens är med på listan. Nä, jag har inte lust att hitta på nåt, men om mina kollegor vill hitta på nåt, då lyfter jag på röven och lämnar dig ensam hemma... Men gumman, det är inte fel på dig...

Det är i mina ögon lika viktigt att ha egen tid, som det är att ha tillsammans-tid. Jag tror att man mår bra av att ibland få sakna varann. Men man mår även bra när man bara är 2 och kan verkligen umgås på tu man hand.

Jag accepterar inte längre någon som jag märker sätter mig långt bak, av den anledningen är jag ensam.

Och all min historia gör att jag är löjligt rädd för att falla. Vill inte riskera att bli sårad igen. Därför har jag en gräns. Hit men inte längre... Den gränsen är hårt bevakad. För där är min svaghet. Blir jag kär, då kan jag acceptera jävligt mycket, bara för att man är blåögd och uppe i fluffiga moln, och då brukar verkligheten vara en rätt hård kraschlandning. Och misstänker jag att risken finns att jag hamnar i fluffiga moln, då brukar jag vara riktigt snabb på att backa. Jag orkar liksom inte kraschlanda igen. Det är inte värt det.

Moment 22.   

 

maria

17 september 2010 15:41

Ibland får man kompromissa och stå ut med lite elände, men det finns ju gränser. Det är väl så med männen att de små liven har en massa andra intressen och relationer som de vill fortsätta att ha. Men det får ju inte alltid bli så att man kommer i sista hand.
För mig är barnen och jobbet viktiga (i nämnd ordning), och det får ju han stå ut med. Så det är lite ömsesidigt att man prioriterar annat ibland. Det viktigaste är att man får MÅ BRA i förhållandet, gör man inte det, är det inte lagom utrymme för bådas liv då är det inge kul.

Paula

17 september 2010 23:55

Amen! Kloka ord. Som vanligt. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ok. Till att börja med: livet känns så mycket bättre. Jag har börjat KBT, detta pga min låga tolerans för stress sen min ?gå in i väggen?- episod. Och min låga självkänsla. Och det har hjälpt! Bara att inse hur knasigt man tänker när man har låg ...

Jag har tagit en paus från FB. Av flera anledningar: Det tar för mycket tid, och man sitter jämt där och dumglor. Jag gör för många inlägg, och detta tror jag bidrar till att min make ?följer? mig där, och då anser sig uppdaterad och inte beh...

Jag är så glad att jag kommit igång ordentligt med träningen. Jag mår så gott av det. Under sommaren har det blivit 3 pass i veckan, men nu när jag har varit ensam har jag bara mäktat med 2 pass i veckan. Idag var det nypremiär på gymmet. Körde 2...

Ok, sen mitt förra inlägg har det bara varit en kamp för att klara vardagen. Ensam med en 8-månaders bebis, 2 hundar, ett hus och en kommunal budget att knåpa ihop. Och lägg därtill att bebisen håller på att skaffa en till tand och INTE sovit hela nä...

Länge sen sist! Jag har prioriterat familjelivet och semester. Sommaren började rätt knackigt. Det var en omställning för oss båda att bägge var hemma samtidigt. Jag tyckte väl att han skulle kliva fram och ta ansvar, och han tyckte säkert att ja...