Vardagen rullar åter på. Vi har så fina rutiner när jag ”bara” är mamma. Thor har ätit var tredje/ fjärde timme, och vi går alltid på långpromenad kring lunch så han får sova i vagnen. idag har han varit jättenöjd, men började kinka fram mot kvällen, och då är det dags för nästa promenad och då somnar han gott i vagnen och är på bra humör när vi kommer in igen. Kring 22 brukar det vara läggdags för han för natten, och nu ligger han i sin säng. 

Imorgon är det dags för BVC igen och vägning. Han borde ha passerat 5 kilo nu. 

I övrigt har jag nu bokat ett nytt besök på parterapi. Få se om det hjälper något. Förra gången så pratade vi, och pratade, tills damen sa att tiden var slut. Då hade det gått typ 4 timmar!!!! Och jag hade kunnat prata ännu längre. 

Försöker minnas första gången vi träffades, och hur jag föll för han typ direkt. Kommer ihåg vad han hade för kläder, vilken bil han körde och mycket av det vi gjorde den dagen. Kommer också ihåg min vän som skjutsade hem mig den kvällen och att han inte längre finns med oss. :( Den vännen som jag lärde känna för ganska exakt 13 år sedan, och han gav mig en komplimang den gången som jag kommer ihåg än idag. Då var min mellandotter ca 2 månader och han sa: ”men shit, det syns ju ingenstans att du fått barn!” Jag tog tacksamt emot den komplimangen och sen den dagen har vi varit vänner. Dom snällaste lämnar alltid för tidigt. 

Men oavsett så älskar jag min man, och jag hoppas att vi hittar en gemensam väg framåt. En väg där inte bara jag måste offra mina behov. Sånt leder bara till ilska och bitterhet.