Jag hade tänkt faktiskt vara hemma och städa och putsa och leka hemmafru idag... Men njähh.

Rex tyckte vi skulle gå ut, så jag packade ryggan, slängde på mig glajjerna och sen begav vi oss ut på en riktigt lång promenad. 2 timmar och en kvart senare kom vi hem igen, och då hade vi hunnit utforska diverse skoterspår på träsket. Vi hann även sitta ner i solen (läs: stormen) och njuta av lite kaffe (och hundmat för Rex).

Mitt på isen fick Rex lite spunk, han sprang fram och tillbaka och betedde sig nästan valpigt knasigt åt... Sen satte han ner sig och gjorde nummer 2. Då förstår jag, han hade ju panik, ingen snöhög eller buske i närheten!! Nåja, nöden har ingen lag, och även hundar som måste göra behoven i uppförsbacke, eller mot en buske får finna sig i att på isen finns inget sånt. :) Stördo.

Nu är hunden trött. Och jag ska väl åtminstone lyckas dammsuga och tömma diskmaskinen idag. Men först en lite slurk kaffe till.

Ja, nu är sportlovet över, alla barnen har åkt och huset känns tomt. Raring är på jobbet så det är bara jag och hunden hemma. Ska väl snart ta ut han på långpromenad i blåsten. Det blir bra. :)

Hade ett fint sportlov, så lyxigt att kunna få vara ledig med barnen en hel vecka, utan att det är sommarsemester.

Känns lite vemodigt att se stortjejen växa så fort. Hon är snart i tonåren och snart lika lång som jag. Om 6 år är hon myndig... Jisses. Helt stört, hur kan jag som är så ung ha så stora barn? ;)

Och hur gör man sen? Hur lär man sig själv att släppa taget och låta dom prova sina vingar? Låta dom lära sig av egna misstag och inte komma tragglandes med frasen : det där har jag minsann gjort själv i min ugndom och det var inte smart... Jag hoppas jag inte blir så. Verkligen.

Man måste få lära sig själv.