Iförrgår var en av mina tyngsta dagar hittills.

Hade gått av mitt tredje nattskift, och hade dessutom en obligatorisk kommunpolitisk utbildning mellan 8.00-16.00

En liten smula trött var jag under utbildningen. Och irriterad. Det var kallt, och utbildningen var dåligt organiserad. Flera olika människor som skulle föreläsa, och vissa blev klar snabbare, vilket resulterade i dötid då nästa föreläsare inte fanns på plats ännu. Morr. Och dessutom var det inte på något sätt givande för det mesta av det som togs upp har jag redan läst på om själv.

Nåjoo, så jag fick sova ett par ynka timmar på eftermiddagen, innan mitt nästa nattskift. Med andra ord låg jag lite minus på sömnkontot.

Men efter nattskiftet igår fick jag sova. Och gosse vad jag sov!

Från klockan 8.00 på morgonen till kl 20.00 på kvällen. Hann bara äta lite snabbt innan det var dags för nattskift igen.

Det börjar kännas i kroppen nu att man gjort många timmar. När veckan är slut har det blivit 68 timmar jobb och 8 timmar utbildning, dvs 76 timmar. Huhh. Ska bli så skönt att vara ledig ett tag nu.

På kvällen när jag klädde på mig, för att promenera till jobbet i -27 grader...

... Låg hunden på min plats i sängen, upp och ner, och njöt av värmen från öppna spisen.

Nåja, är man söt så kommer man undan med det mesta.

Man blir glad i hjärtat av att se han ligga och mysa. Han ser så avslappnad och nöjd ut. Vår lilla Stöski.

Känner mig fysiskt och mentalt trött. Som att jag skulle vilja sova en vecka minst.

Jag anar också varför.

Lösning?
Jepp, jag ska på allvar ta tag i träningen. Minst 3 pass i veckan ska jag köra. Det lär göra mig piggare, både mentalt och fysiskt.

Så får det bli. Idag skottade jag snö i 1,5 timme, det får klassas som ett pass. Lär känna av armar och rygg imorgon.

Efter snart 4 år som sjuksköterska kom dagen då jag blev tvungen att utföra HLR i skarpt läge.

Ibland när jag kör bil sitter jag och går igenom rutinerna i huvudet, ifall att man skulle komma fram till en trafikolycka och behöva göra allt detta som vi gått igenom både på väktarskolan och senare på högskolan.

Men idag var det dags i tjänst.

Och den skräcken man haft att man skulle bli handfallen och inte agera kan jag nu avfärda.

Rutinerna satt där i ryggmärgen.

Försöka verbalt få kontakt med personen, därefter genom smärtstimuli försöka få kontakt, känna pulsen och inte hitta den... Sen planläge, kompressioner, be kollegorna larma på hjärtlarmet, samarbeta, få fram hjärtbrädan, och göra vårt allra yttersta för att rädda liv.

Ibland, eller oftast går det ju inte. Men vi gjorde allt vi kunde.


Och, hade man haft tid att reflektera så hade man nog tänkt att det är helt vrickat att ett liv bara kan slockna... Och runt omkring pågick allt som vanligt.

Ingen tid för reflektion, bara fortsätta med dagen... Mediciner ska ut, ronden ska genomföras, dropp ska kopplas, drän ska dras ut. Telefonen ringer konstant, allt ska dokumenteras... På en överfull avdelning med kaos.

Och innan hemgång fick jag helt oväntat ett knytnävsslag i magen av en patient...

Det är sånt man står ut med och råkar ut för som sjuksköterska.


Och, då har jag varit väktare, och råkat ut för våld EN gång, då är det ett brott som kallas våld mot tjänsteman.

Nu, händer det rätt ofta, och det skrivs avvikelse, men våld, slag, sparkar kommer vi aldrig komma undan. Det hör till yrket. Människor blir sjuka, dom vet inte vad dom gör. Och säkert upplevs vi som ett hot ibland trots vår vilja att hjälpa.

Varför blir man då sjuksköterska?
Varför står man ut?
Vi springer benen av oss, äter en kaka till lunch, medan man dokumenterar rondanteckningar... Enda rasten man har, är när man sitter på toa och tar dagens första kisspaus 5 timmar in på skiftet.

Varför?

Jag har blivit kallad skata, hora, lögnare osv.

Men, dom flesta är bara rädda. Dom är sjuka och vet inte vad som händer. Många säger tack. Många ler, trots att dom är i kris. Många är så tappra och kämpar. Och många blir bra.

Dom ler, tackar för en god vård trots vår brist på tid. Och vi ler tillbaka och fortsätter jobba.

Jag är väl sjuksköterska för att jag gillar att göra skillnad. Det är omväxlande, stundtals bisarrt och mitt i kaoset kan man ändå glädjas åt att man har fantastiska kollegor. Syrror, undersköterskor, kirurger, ortopeder, narkosläkare. Alla behövs.

Men visst, dagar som denna hade man velat ha löneökning med 300%. Minst.

-35 grader ute, då önskar man nästan att man hade en katt istället, som gick på låda...

Men vi överlevde, trots kylan.

Hittat en collage-app, och det blir ju fint som tusan när man gör egna små bildcollage. Blev inspirerad av året julkort som vi skickade ut som också var ett minicollage av vår familj.

Hade tänkt skicka denna till Mommo som ett vykort från vår jul/nyårshelg, men vykortsappen har ju bara vanliga trista format. Såna avlånga vanliga och det blev inte fint.

Får väl kanske framkalla henne lite bilder så hon har hemma.

I övrigt, jobbvecka för både mig och raring. Och idag har min stora tös vunnit sin klass i en dressyrtävling, så trist att jag inte kunde vara och titta. :/
Hon är så duktig.
Hoppas det kommer fler tillfällen.

Jag måste sluta samla på djur...

Men, är man djurvän så är man.

Fick nys om en Kanin som var i samma ålder som våran, och som fick för lite uppmärksamhet, så den har fått flytta hem till oss.

Så nu hoppas jag att den kan bli kompis med vår kanin som blev ensam i somras. :) Får vänja dom sakta till varann.

Hon har en frän mittbena.

Och näe, jag är inte tolv år. Men jag gillar djur. Hunden blev lagom glad åt ytterligare en gnagare som han inte får äta upp.

Ja, jag har varit och kommer alltid vara en looser...

Iaf när det kommer till spel.

Igår kom jag på delad sista plats i frågesport. Delade sista platsen med min 12-åring. (Samma unge som dessutom nu visar sig vara bättre i ett snowboardspel på ps3).

När jag var liten, förlorade jag i allt mot min Bror J. (Ok, jag förlorar än idag om vi spelar något, vad som helst).

Och idag var vi och bowlade. Jag kom på en knapp 3:dje plats, slagen av 12-åringen som kom på delad FÖRSTA plats! Var knappt så jag slog 9-åringen...

Och finnen i mig blir sur och jag misstänker en slag komplott som innehåller gemensamt fusk av alla som är bättre... ;)

Jag är ju van att förlora mot min bror, men hur ska jag tackla att jag är en looser när han inte är med?

Nä, dom har säkert fuskat.

Nåja, i bastun vinner dom inte, där är jag ohotad vinnare som sitter kvar längst och den som öser mest. Det kan ingen ta ifrån mig. Moaha!!

Dags att gå och dra igång bastun med andra ord. Payback! :)