Efter snart 4 år som sjuksköterska kom dagen då jag blev tvungen att utföra HLR i skarpt läge.

Ibland när jag kör bil sitter jag och går igenom rutinerna i huvudet, ifall att man skulle komma fram till en trafikolycka och behöva göra allt detta som vi gått igenom både på väktarskolan och senare på högskolan.

Men idag var det dags i tjänst.

Och den skräcken man haft att man skulle bli handfallen och inte agera kan jag nu avfärda.

Rutinerna satt där i ryggmärgen.

Försöka verbalt få kontakt med personen, därefter genom smärtstimuli försöka få kontakt, känna pulsen och inte hitta den... Sen planläge, kompressioner, be kollegorna larma på hjärtlarmet, samarbeta, få fram hjärtbrädan, och göra vårt allra yttersta för att rädda liv.

Ibland, eller oftast går det ju inte. Men vi gjorde allt vi kunde.


Och, hade man haft tid att reflektera så hade man nog tänkt att det är helt vrickat att ett liv bara kan slockna... Och runt omkring pågick allt som vanligt.

Ingen tid för reflektion, bara fortsätta med dagen... Mediciner ska ut, ronden ska genomföras, dropp ska kopplas, drän ska dras ut. Telefonen ringer konstant, allt ska dokumenteras... På en överfull avdelning med kaos.

Och innan hemgång fick jag helt oväntat ett knytnävsslag i magen av en patient...

Det är sånt man står ut med och råkar ut för som sjuksköterska.


Och, då har jag varit väktare, och råkat ut för våld EN gång, då är det ett brott som kallas våld mot tjänsteman.

Nu, händer det rätt ofta, och det skrivs avvikelse, men våld, slag, sparkar kommer vi aldrig komma undan. Det hör till yrket. Människor blir sjuka, dom vet inte vad dom gör. Och säkert upplevs vi som ett hot ibland trots vår vilja att hjälpa.

Varför blir man då sjuksköterska?
Varför står man ut?
Vi springer benen av oss, äter en kaka till lunch, medan man dokumenterar rondanteckningar... Enda rasten man har, är när man sitter på toa och tar dagens första kisspaus 5 timmar in på skiftet.

Varför?

Jag har blivit kallad skata, hora, lögnare osv.

Men, dom flesta är bara rädda. Dom är sjuka och vet inte vad som händer. Många säger tack. Många ler, trots att dom är i kris. Många är så tappra och kämpar. Och många blir bra.

Dom ler, tackar för en god vård trots vår brist på tid. Och vi ler tillbaka och fortsätter jobba.

Jag är väl sjuksköterska för att jag gillar att göra skillnad. Det är omväxlande, stundtals bisarrt och mitt i kaoset kan man ändå glädjas åt att man har fantastiska kollegor. Syrror, undersköterskor, kirurger, ortopeder, narkosläkare. Alla behövs.

Men visst, dagar som denna hade man velat ha löneökning med 300%. Minst.