Jag gifte mig med en person. Som nu är en helt annan person.

Jag valde inte en man som är borta under veckorna. Jag valde inte en man som är i tjänst dygnet runt. Jag valde inte att bli ensam med hushåll och allt ansvar.

Sen sommaren /hösten 2018 har äktenskapet varit på glid. Vi hittade tillbaka ett tag efter bilolyckan, men nu är vardagen ikapp. Jag bokade till och med samtalsterapi i ett hopp om att få objektiva tips. Det känns som att jag har försökt. Och jag har lagt mina egna behov åt sidan. Behovet av fysisk passion som är så viktigt för mig minns jag inte ens när jag fick uppleva. Behovet av att få känna mig som en kvinna, en åtrådd kvinna. Behovet om att någon gång få komma först, att vara i fokus. Att någon gång känna att mannen jag valt att dela livet med verkligen vill vara med mig. Att få uppleva romantik. Om än bara tända ljus och en tryckare hemma i vardagsrummet.

Istället blir det gräl. Gräl och åter gräl. Han blir arg för att jag tar illa upp när han bokar aktiviteter med andra, men aldrig lägger två strån i kors för att vi ska göra något tillsammans. Det har gott så långt att jag har ångest inför helgerna. Ångest för att jag varje helg blir besviken, trots att mina förväntningar är i lägsta laget. Ångest för alla gräl.

Jag mår så mycket bättre när jag är ensam vuxen hemma. Jag sköter mig själv och allt annat jag måste sköta. Och jag mår bra. Jag vill vara ifred, slicka mina sår.

Ändå älskar jag honom, vill ligga i hans famn. Känna dom stora armarna runt mig. Men inte om det kommer med förbehållet att jag ska sitta hemma och vänta på att han ska bry sig, se mig, prioritera mig. För den tiden verkar inte komma hur jag än väntar.

 

Följare

16 februari 2019 10:42

Lägg aldrig din energi på någon som inte anstränger sig för att du skall vara en del av hans liv! Emotionella brödsmulor är ingenting värt!

Sörj det som inte blev som du hoppats på!Om det var kärlek från hans sida hade du inte mått så här av hans handlingar. Styrkekramar till dig!

Paula

16 februari 2019 12:36

Tack. Det gör ont när man älskar någon men alltid blir tagen för given.

 

Anonym

16 februari 2019 16:14

Men nog måste ni väl ha vetat vad ni gav er i när han blev vald in i Riksdagen och valde att tacka ja trots att ni skulle ha barn? Eller?

Paula

16 februari 2019 18:14

Det var inte jag som valde att tacka ja. Eller hur?

 

Anonym

16 februari 2019 20:03

Var av den uppfattningen att det var ett gemensamt beslut och att det var vad ni båda ville. Men var det bara en som bestämde så är det en helt annan sak.

Paula

16 februari 2019 20:54

Var knappast mitt drömscenario att bli ensam på veckorna i 4 år, och med faran att det kan bli ännu längre. Verkligen inte. Och absolut inte med en bebis.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ok. Till att börja med: livet känns så mycket bättre. Jag har börjat KBT, detta pga min låga tolerans för stress sen min ?gå in i väggen?- episod. Och min låga självkänsla. Och det har hjälpt! Bara att inse hur knasigt man tänker när man har låg ...

Jag har tagit en paus från FB. Av flera anledningar: Det tar för mycket tid, och man sitter jämt där och dumglor. Jag gör för många inlägg, och detta tror jag bidrar till att min make ?följer? mig där, och då anser sig uppdaterad och inte beh...

Jag är så glad att jag kommit igång ordentligt med träningen. Jag mår så gott av det. Under sommaren har det blivit 3 pass i veckan, men nu när jag har varit ensam har jag bara mäktat med 2 pass i veckan. Idag var det nypremiär på gymmet. Körde 2...

Ok, sen mitt förra inlägg har det bara varit en kamp för att klara vardagen. Ensam med en 8-månaders bebis, 2 hundar, ett hus och en kommunal budget att knåpa ihop. Och lägg därtill att bebisen håller på att skaffa en till tand och INTE sovit hela nä...

Länge sen sist! Jag har prioriterat familjelivet och semester. Sommaren började rätt knackigt. Det var en omställning för oss båda att bägge var hemma samtidigt. Jag tyckte väl att han skulle kliva fram och ta ansvar, och han tyckte säkert att ja...