29 år sedan pappa dog idag. Kan inte begripa att det är så länge sen. Den lilla 9-åriga jag blev krossad. Jag fick lära mig på ett brutalt sätt vad döden innebar. Att aldrig mer få se någon. Tufft. Det önskar jag att alla barn slipper uppleva. 

I övrigt så är jag och min son på vift. Flera dagars sammanträde och hotellvistelse väntar. Han ligger så gott här bredvid mig och sover. Han borde vakna när som helst och vilja ha mat. Jag och min andra hälft har också varit på parsamtal idag. Jag vet inte om det blev bättre. Vi är på sån kollisionskurs. Jag vill en sak, han en annan. 

Jag säger det, om terapeuten lyckas hitta något som vi kan jobba med för att reda ut detta så är hon grymt skicklig. Vi är båda så viljestarka också, och jag känner väl att jag har kompromissat färdigt. Men det kanske ändras? Vi har iaf tagit ett beslut om att INTE ta ut skilsmässa förrän tidigast januari 2020. För många skilsmässor sker under barnets första år, och lyckas man kämpa i mål det året, då kanske livet ser annorlunda ut? 

Jag bär så mycket bitterhet och ilska inom mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det? Jag är så arg och besviken. Usch. Jag önskar det gick över. Jag vill inte behöva be om allt. 

Snälla älskling, kan vi hitta på något i helgen? 

Snälla älskling kan du ta barnet idag så jag kan jobba undan lite? 

Snälla älskling kan du ta barnet en stund så jag kan träna idag? 

Det hade varit skönt om det kom av sig själv. Att han VILLE samma sak som jag. Baah. JAg blir galen. OM nån kunde vifta med ett trollspö bara och fixa allt så det blev bra. Det hade väl varit bra. 

Nåja, oavsett så är det skönt att vara hemifrån ett tag. Få göra annat. Se annat. Och hotellfrukost är nice, och detta hotellet är så suveränt i deras service. Jag trivs superbra. :) 

 

E

5 mars 2019 23:24

Faktiskt, jag tror att känslorna du har är väldigt vanliga att känna. Jag känner igen dem. Och frågorna också.
Jag tror att många män behöver typ 9 mån med barnet utanför magen för att komma ikapp mamman som haft barnet inom sig i 9 mån och fått en typ av "tjuvstart" för att verkligen "fatta" att livet har förändrats totalt mot vad det var innan. Nu har du ju barn sen innan men jag vet hur det var för mig med fröken, det var så mycket att ta in, som sen bara föll naturligt (som jag oroade mig för innan hon kom) så jag kan bara tänka mig hur det känns hos er och speciellt när han är borta så mycket som han är, måste vara svårt att skapa ett band när han missar så mycket av vardagen. Men jag tycker det är bra att ni ger parterapi en chans!!

Paula

7 mars 2019 20:54

Jo, det skapas inte precis så mycket band med så mycket frånvaro.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ok. Till att börja med: livet känns så mycket bättre. Jag har börjat KBT, detta pga min låga tolerans för stress sen min ?gå in i väggen?- episod. Och min låga självkänsla. Och det har hjälpt! Bara att inse hur knasigt man tänker när man har låg ...

Jag har tagit en paus från FB. Av flera anledningar: Det tar för mycket tid, och man sitter jämt där och dumglor. Jag gör för många inlägg, och detta tror jag bidrar till att min make ?följer? mig där, och då anser sig uppdaterad och inte beh...

Jag är så glad att jag kommit igång ordentligt med träningen. Jag mår så gott av det. Under sommaren har det blivit 3 pass i veckan, men nu när jag har varit ensam har jag bara mäktat med 2 pass i veckan. Idag var det nypremiär på gymmet. Körde 2...

Ok, sen mitt förra inlägg har det bara varit en kamp för att klara vardagen. Ensam med en 8-månaders bebis, 2 hundar, ett hus och en kommunal budget att knåpa ihop. Och lägg därtill att bebisen håller på att skaffa en till tand och INTE sovit hela nä...

Länge sen sist! Jag har prioriterat familjelivet och semester. Sommaren började rätt knackigt. Det var en omställning för oss båda att bägge var hemma samtidigt. Jag tyckte väl att han skulle kliva fram och ta ansvar, och han tyckte säkert att ja...