Länge sen sist!

Jag har prioriterat familjelivet och semester. Sommaren började rätt knackigt. Det var en omställning för oss båda att bägge var hemma samtidigt. Jag tyckte väl att han skulle kliva fram och ta ansvar, och han tyckte säkert att jag skötte allt så bra redan. Men det ordnade till sig efter en tids justeringar.

Nåja. Det var skönt att ha ?varannandags-sovmorgon? och låta E ta morgonmatningen. Men nu är hösten här och jag är åter ensam. Och denna gång ensam i 2 veckor i sträck. MEN, det känns relativt okej. Kanske har jag börjat landa i detta liv? Och det gör under att få SOVA på nätterna. Lilleman har sovit jättebra på sistone. Från kl 20-06. Ibland till 07. Hur skönt som helst.

Så jag tar en dag i sänder. Och är glad att vi trots en gungig inledning fick en bra sommar ihop. Sen har maken också tagit ett stort ansvar gentemot sig själv och faktiskt börjat ta tag i sin hälsa. Mindre kilon, och han snarkar mycket mindre nu. :) Jag hoppas bara att han håller i det nu och fortsätter på samma väg.

Men, jag är fortfarande en smula besviken att jag inte fick någon födelsedagspresent. Det har jag minsann lagt bakom örat. ;)