Har ni någon gång reflekterat över att mycket av sakerna man gör sker per automatik?

Exempel: Jag cyklade hem från nattskiftet, som jag brukar, och det nästan bara sker. Under tiden kan jag själv sväva iväg i udda funderingar och mitt i allt vara hemma redan.

Jag hann reflektera över att det blivit mildare, bara -14 grader, medan cykeln rullade ut från parkeringsdäcket. Och sen tar jag vägen som jag alltid gör och benen trampar på. Under tiden funderade jag på det ena och det andra, och upptäckte att jag redan passerat hedskolan, då är jag nära hem. Funderade lite till, svängde av på cykelvägen, hejade på grannen som var ute med hunden och sen var jag helt plötsligt hemma.

Och ibland blir jag så tacksam över att det är så. När man har en kropp som fungerar, då behöver man inte lägga tankekraft på det. Det bara är som det ska.

På jobbet möter jag så många som inte har det så. Ben går av, sjukdomar kan förstöra både muskler och ben, och att fungera blir en kamp. Så, jag är tacksam att min kropp, trots värk i leder och vita känslolösa fingrar och tår under vinterhalvåret låter mig sväva iväg på luddiga morgonfunderingar under cykelturen hem. För även om knäet inte låter mig springa, så funkar cykling alldeles utmärkt. Och snart får vi plocka fram skidorna också. :)

Min sista lediga dag, av en möjliga... :) Imorgon kör nästa 7- nattpass igång igen.

Vi passar på att mysa i gillestugan, har äntligen fått ner tv-kanaler hit. Så mysigt att göra upp eld och ligga och titta tv. Just nu tittar vi First Blood. Det är rätt mycket nostalgi.

Jag känner att här kommer vi spendera mycket av vintern. :)

Jag har en ålderskris. På sistone har jag känt mig gammal, lastgammal, bäst före datumet har gått ut...

Varför? Jo, för att mina barn har blivit så stora. Och om dom blivit äldre så har jag också blivit det. Jättegammal.

Min äldsta har kommit i puberteten. Ett stort steg, och även lite sorgligt att min förstfödda som NYSS tultade omkring i en söt liten pyjamas med min handväska på axeln och upplyste mig om att hon skulle ut och shoppa. Då var hon 2 år och stod med rufsigt hår i dörröppningen till köket. Pyjamasen var vit med djurmönster och gula muddar. Och nu är hon längre än mig och jag är tusen år gammal. Minst.

Så känns det. Totalt obefogat men så kan det vara.

Åldersnoja. Hur ska jag bota den?

Förra nattskiftet på jobb var ett av dom värsta hittills. Överbeläggningar och hur mycket som helst att göra... För första gången hade jag ryggvärk efter ett skift, pga fysiskt tungt skift. Man är ju van att fötterna kan värka, men att bli slut i ryggen hör inte till vanligheterna.

Nåja, hur som helst så spelar det ingen roll hur överjävliga skiften än är, för när man får komma hem till älsklingarna hemma så blir man glad och lycklig igen.

Raring hade fixat morgongröt till Saga och vid dörren möttes jag av en stor kram av en nyvaken 7-åring, och samtidigt kom hunden och kelade. Jag är så lyckligt lottad som har en sån mysig familj att komma hem till.

Att känna små barnarmar runt halsen och få borra ner näsan i Rex päls är rena lyckomedlet. <3

Vi provsmakar ballerina pepparkaka och gör läsläxa. (Eller, jag plockar undan disken och barnet gör läxa).

Rätt mysiga vardagssysslor. :)

Tänkte slänga in ett inlägg från höstlovet som vi haft tillsammans med barnen. Hade lagt schemat så jag kunde vara ledig med sötbarnen. :)

Vi har ätit gott, bland annat har vi testat göra mjukglass med Jennifers nya glassmaskin.

Och barnen och Raring har bakat chokladbollar.

Vi har till och med lyxat till det och ätit pizza... Bara en sån sak. :)

I övrigt har Mommo fått besök av oss. Vi myste in oss alla i hennes lägenhet och tog en övernattning där.

Fräcka Rex trodde att Mommos madrass på golvet var hans stora nya bädd. Tur för honom att han är så söt så han kommer undan med det mesta.

I Haparanda regnade det, mycket!
Och vi passade på att besöka lite affärer.
(Ja, Ikea)

Och de minsta tjejerna fick rasa av sig på barnens land, medan den stora tjejen gick och handlade godis på Candy world under tiden. Sen lyckades barnen också shoppa nya leksaker. Raring hade lovat dom i somras varsin ny leksak för att dom lärde sig att simma så bra utomlands.

Och apropå simma så har även badhuset fått besök av oss under veckan.

Sist men inte minst har vi haft en massa hemmamys också. Och vårat nya husdjur har fått massa kel och stunder då hon fått utforska hennes nya hem.

Nu är det bara vardagar igen, och skola för barnen ända fram till jullovet.

Då lär det vara vinter på riktigt, och kallt. :)

Jag ska försöka lägga gårdagen bakom mig. Även om jag är besviken. Men tydligen kan man inte som vän bortse från min rätt att rösta på vad jag vill, och tro på det som känns rätt för mig. Det hade tydligen varit okej, om jag BARA hade missnöjesröstat på SD, men det var inte okej att jag var aktiv medlem?!

Oj.

Demokrati någon?

Trångsynthet någon?

Dubbelmoral någon?

Kanske är det så att vi vuxit isär. Men att avsluta en vänskap på dom grunderna är lite udda. Nåja, det är trist, men livet går vidare.

Jag känner mig ändå trygg i att jag accepterar oliktänkande och demokrati. I slutet av dagen är vi alla ändå bara människor.

Och jag är ändå lycklig. Jag har min underbara familj. Med både tvåbenta och fyrbenta. Och mina vänner. Och underbara kollegor. Vad mer kan man begära? :)

Hej, jag heter Paula och är med i Sverigedemokraterna.

Nej, så är det inte.

Så här är det:
Hej, jag heter Paula. Jag är en rätt vanlig tjej. Jag är en Mamma, kollega, sambo/fästmö, vän, dotter, syster, faster, kusin och systerdotter...

Jag är hon som hälsar på dig i korridoren trots att jag inte känner dig, men jag tycker det är trevligt att hälsa när man passerar. Jag är hundägaren som gärna hälsar på andra hundägare. Jag är sjuksköterska och tar hand om dig, vem du än är, om du gjort illa dig. Jag är hon som går och ger grannen nybakta bullar om jag bakat, och jag är hon som gärna ställer upp om någon i omgivningen ber om hjälp.

Och jag är Sverigedemokrat.

Idag upptäckte jag att för vissa är det min politiska tillhörighet som är det enda som jag är... Allt det ovan kvittar. Jag blev av en okänd person kallad för fascist.

Det kan jag ta, det gör mig inget personligen. Men när en nära vän, sen många år tycker att det är obehagligt att jag är sverigedemokrat, då gör det ont även i mig. Jag vet inte vad mina vänner har för partitillhörighet, och jag har inte frågat. För i mina ögon är dom mina vänner. Samma vänner som jag gjorde bus med som liten, samma vänner som man berättade hemligheter och pratade killar med i tonåren. Samma vänner som man upplevt alla möjliga upptåg med. Dom är mina vänner, oavsett vilken färg, bakgrund, politik eller status dom har. Så tänker jag. Men är man sverigedemokrat, så är man sverigedemokrat. Kanske inte längre en vän.

Min åsikt är att alla har rätt till en åsikt, vilken den än är. Min åsikt är min, och länge har jag sympatiserat med SD, men det är först nu, när jag vågat visa min åsikt öppet och blivit medlem i SD som jag inte längre är något annat än en Sverigedemokrat. För kanske blev jag en helt annan person när jag blev medlem? Trots att min åsikt varit den samma innan...

Jag ångrar mig inte att jag blev medlem, trots att jag nu börjar se konsekvenserna. Jag är jag, den Paula som jag alltid varit. Jag är en Mamma, kollega, sambo/fästmö, dotter, syster, faster, kusin och systerdotter... Och förhoppningsvis även en vän.